NU ÄR JAG ARG!

Alltså man kan ju bli helt galen på den här dagisjakten som pågår för vår del här på Åland.
Jo, det är ju ont om dagisplatser här och de håller på och bygger ett nytt dagis som blivit försenat i byggplanen med ca 7-8 månader vilket förvärrat situationen, det har invandrat mycket barnfamiljer till Åland samt att många föräldrar mer och mer väljer att börja jobba tidigare i sina barns liv så det har skett en ökning på så vis också. Hursomhelst. Om man har jobb så är man garanterad en dagisplats inom två veckor. Vilket vi blev, och vi fick en plats helt otroligt nog i samma RUM åt våra barn. Bara det att när vi då kommer till första inskolningsdagen så får vi en sån knuff ner igen från att ha varit glada åt lösningen. Jo, för de har inrett tre kontorsrum för familjedaghemsverksamhet, knappt inrett egentligen, de har bara satt dit lite leksaker, i övrigt ser det jätte-KONTORS-aktigt ut. Och inte nog med det, där finns enbart två andra barn. Och inga fler skulle komma dit. (vilket är konstigt då det är KÖ till dagis här... kanske så att fler föräldrar inte sätter sina barn dit?) Där fanns nu en liten gosig tjej på just fyllda 1 år, och en till tjej som är 2,5 år, men som ännu inte kan svenska. SÅ, summan av kardemumman är alltså att Melvin och Vera ska gå på daghem där de inte har några andra barn att prata med. Vilket är heltokigt för de är i en sån fas i livet där de babblar och babblar och ÄLSKAR kompisar att snackeli-snacka med. Melvin sa direkt att han ville gå hem och han ville absolut inte komma tillbaka dit. Ändå vill han börja på dagis här, "men inte på det där dagiset" som han säger själv. OCH DET FÖRSTÅR VEM SOM HELST!
Så vi blev absolut tvungna att tacka nej till den platsen men med en vädjan om att få en annan plats snarast möjligen. Oh, jag hoppas verkligen att vi får en plats snart... men vi fick kommentaren dock: "Jaa... nu har ni ju blivit erbjudna plats men tackat nej... så det kan dröja innan vi kan erbjuda nåt annat för DET FINNS INTE nåt annat just nu."

Oh boy.

Men jag har kollat in Waldorf här på Åland, vi får se om det finns plats där. Annars vet jag inte vad vi ska ta oss till. Hur i hela världen kan det få gå till såhär, undrar vi och hela vår omgivning nu. Hur kan man ekonomiskt felprioritera så för samhället? Man kan bygga ett konserthus för XX miljoner euro som står tomt mestadels av tiden, med hundratals lampor på dygnena igenom, men det finns inte resurser till att se till att barnen har pedagogiska dagisplatser som en självklarhet utan föräldrar får tacka nej till jobb pga att kommunen inte kan fixa dagisplats som barnen inte behöver må dåligt inom? Jo, för skulle vi satt Melvin och Vera på kommunens "nödlösning" till dagisplats så kan jag nästan garantera att barnen hade mått dåligt och inte fått rätt stimulans för sin ålder. Jag kan väl tänka mig att det var en bra lösning för just de två flickorna som går där, som den ena inte kan prata för hon är för liten, och för den andra flickan inte kan prata svenska för hon inte lärt sig ännu. För dem är det ju bra, lugnt och sansat med full fokus från en dagmamma. Men våra barn är inte "där" i livet. De är vana dagisbarn som först och främst behöver stimulans från andra barn, verbalt och fysiskt.
Jag blir tokig på att man faktiskt kan ignorera barns behov på det sättet. Vi behöver inte "bara förvara" våra barn för att jobba. Vi har mycket högre värde i våra barn än så. Vi behöver dagisplats främst för att de behöver den stimulansen och SAMTIDIGT för att vi ska känna oss trygga när vi går till jobbet att våra barn har det bra på en trivsam dagisplats. Vi skulle ALDRIG kunna sitta lugnt en sekund på jobbet och veta att barnen förmodligen bara vill hem, att de inte känner sig stimulerade och att de inte har några kompisar att prata med ens. Enda verbala kommunikationen skulle ske mellan Melvin och Vera samt till fröken då. Det är inte rätt. Hur kan det få vara såhär?

Vi får väl se hur situationen utvecklas.